I bild syns Emilias ansikte och axlar. Hon sitter i en grå fåtölj. Väggen bakom är vit.
(Emilia talar.)
Jag heter Emilia Ek, och jag bor i Sundsvall. Jag har utsläppt hår och är blond, är sminkad... har blå tröja. Jag är sexton år gammal, fyller sjutton i oktober.
Innan jag hade assistans så tyckte jag det var väldigt svårt att reglera min ork. För... jag har typ, om man säger en bägare, med ork. Och jag hade väldigt svårt att känna efter när den tog slut. Och med hjälp av någon, assistans, så kan man hjälpas åt att reglera den. Så det slipper uppstå jobbiga situationer när den tar slut mitt i någonting. (Skrattar till).
Men som jag som har autism... Man utvecklas jättemycket i hjärnan men kroppen och det sociala kan komma mycket efter. Och då kan det vara svårt att få typ kompisar. Att de... Ja men, man har ADHD eller man har det där...och då backar de. Men liksom, när man har personlig assistans så har man liksom alltid nån att... få hjälp med det sociala av.
Jag tycker det är bra att ha assistans i STIL för att man har mer valmöjligheter. På liksom... ja men... personal. Saker att säga till om. Att kunna, ja men, bolla med de i STIL, och assistansen. Och STIL hittar ju på en massa aktiviteter och saker. Som för... vad var det? Två år sedan? Så var vi i Belgien och demonstrerade för personlig assistans i länder som inte har personlig assistans.
Innan jag hade assistans i STIL så var det liksom... när man skulle ha ny assistent så kastades det in någon som kanske inte hade rätt kunskaper och rätt erfarenheter. Och man visste inte vem det var och man liksom, kände den inte. Men i STIL så är det mer valmöjligheter och alltid när jag har fått en ny assistent så liksom träffas man, kanske tar en fika någonstans, lär känna varandra. Prata om att - ja men - vad hon heter, eller vad den gör på fritiden, så man känner lite varandra innan. Och känner av, liksom, personkemin och så. Istället för att någon bara kastas in i hemmet.
