Assistansreformen har senaste veckorna blivit en het valfråga och utspelen har duggat tätt. Även Socialdemokraterna och Moderaterna har lämnat en del besked. Tydligast i försvaret av assistansreformen tycker jag är Liberalerna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och även Centern. Efter valet krävs emellertid handling, vackra ord räcker inte.
LSS måste moderniseras hör vi ganska ofta från politiker, men vad är det i lagen som ska moderniseras? ”Moderniseringen” är för mig bara kodord för besparingar. Utifrån det som står i lagtexten är det nämligen glasklart vad lagstiftaren vill uppnå.
Men intentionerna med assistansreformen har helt urholkats, via domar i Högsta förvaltningsdomstolen och via Försäkringskassans extremt snäva tolkningar. Därför handlar det inte om att modernisera, utan om att återupprätta intentionerna i LSS. För det krävs en lång rad lagändringar. Här är de viktigaste:
- Staten ska vara ensam huvudman. Assistansen kom till för att kommunernas stöd inte räckte till. Att bolla tillbaka ansvaret till kommunerna vore förödande, ett experiment dömt att misslyckas.
- Samtliga fyra domar från Högsta förvaltningsdomstolen (från 2009, 2012, 2015 och 2017) måste i sin helhet bli irrelevanta. Begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov måste bort från bedömningen av rätten till personlig assistans. Nedmonteringen av personlig assistans började med domen från 2009. De tre domar som kommit senare har byggt vidare på den första domen.
- Målen i LSS, alltså att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor måste förtydligas. Det måste framgå vad goda levnadsvillkor, självbestämmande och leva som andra handlar syftar till. Nämligen att kunna göra allt det som andra tar för givet – bo i eget hem, jobba, studera, bilda familj, ägna sig att valfria fritidsaktiviteter, röra sig fritt, engagera sig i föreningsliv eller partipolitik etcetera. Det inkluderar även rätten att själv välja assistenter och assistansanordnare.
- De fem grundläggande behoven enligt LSS måste förtydligas och uppstyckningen i delmoment måste bort. Det är helt orimligt att dela upp de grundläggande behoven i delmoment – samtliga delmoment måste inkluderas. Självklart ska egenvård och andning räknas som grundläggande behov.
- 65-årsgränsen för att bli beviljad statlig assistansersättning måste avskaffas. Åldersgränsen är diskriminerande och saknar stöd i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19.
- Obligatoriska tvåårsomprövningar för alla är helt överflödiga eftersom våra hjälpbehov i de allra flesta fallen är livslånga.
Thomas Juneborg, Jönköping