När politiker ställs mot väggen om den personliga assistansen så säger de att ”rätt person ska få rätt insats”. Det har blivit ett mantra från svenska politiker. Ett färskt exempel är Stefan Löfven i Ekots partiledarutfrågning den 14 augusti.
Det låter ju ändå ganska bra, nästan som ett löfte, att rätt person ska få rätt insats. Men det här mantrat spelar en annan roll. Det är centralt när de sociala rättigheterna förhandlas om och sedan tas ifrån oss. När Stefan Löfven säger att rätt person ska ha rätt insats innebär samtidigt det att fel personer har fel insats. Att det finns personer som idag är berättigade till assistans som inte borde vara det. Att många av oss istället borde ha någon annan insats eller ingen insats alls.
I våras skrev jag en masteruppsats där jag studerade den politiska debatten om personlig assistans och hur den kan tolkas utifrån välfärdsstatens förändring. Jag fann att den politiska retorik som finns i Sverige om personlig assistans gör att de sociala rättigheterna omförhandlas.
Det är en retorik och en förhandling som gör att målgruppen för personlig assistans förhandlas om. I praktiken naggas att våra sociala rättigheter i kanten och ibland tas de ifrån oss helt.
De senaste åren har cirka 1 500 personer med normbrytande funktionalitet förlorat den personliga assistans de tidigare varit berättigade. Nora Eklöv är en av dem. Så här sa hon i en intervju med Dagens Nyheter tidigare i år: ”På ett sätt har jag förlorat alla mina rättigheter. Och min frihet, och mina möjligheter och min framtid. Det här handlar om mitt liv.”
När våra rättigheter ifrågasätts eller tas ifrån oss gör det att Nora, jag själv och många andra som lever med personlig assistans inte längre känner oss som medborgare.
Jag var tonåring när Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och personlig assistans blev en del av den svenska välfärden år 1994. Det var en tydlig socialpolitisk ambitionshöjning från lagstiftarens sida.
Nu mer än två decennier senare verkar den ambitionsnivån inte längre finnas. Sociala rättigheter är en del av välfärden, något som vi som medborgare tar för givet. Samtidigt vet vi som lever med personlig assistans att dessa rättigheter ifrågasätts, attackeras och även tas ifrån oss utan att våra behov av stöd har förändrats. Välfärden i Sverige förändras och nedskärningarna av personlig assistans är ett exempel på det.
Att nedskärningarna blivit uppmärksammade av både media och politiker och blivit till en valfråga är förmodligen för att de går emot en föreställning som är djupt rotad i det svenska samhället om vad välfärd är och vilka den är till för.
Emma Johansson, Norrköping