Jonas Frankssons tal på Mynttorget i Stockholm den 5 maj 2015. Den här filmen finns inte i syntolkad version. Runt hundra människor står på ett torg med kullersten och i bakrunden finns lite äldre byygnader. En del av människorna använder rullstol eller andra hjälpmedel. Det är mulet och folk har jackor och halsdukar på sig. De flesta har röda vantar på en eller två händer. En del håller i demostationsplakat. Man kan se budskapen: "Alla har makt över sitt liv", "Personlig assistans är en mänsklig rättighet" och "Stoppa kränkningarna. Återställ lagen!"
Kameran växlar flera gånger mellan publiken och Jonas Fransson som håller tal. Han har brunt, kortklippt hår, en svart skinnjacka, svarta jeans och skor och sitter i en rullstol. Han har en röd vante på sin högra hand. I den håller han mikrofonen, i den andra ett vitt papper. Bakom honom är en husvägg och det går ibland förbi några människor.
Hej! Jonas Franksson heter jag.
Jag är politisk talesperson för STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige.
Jag är också projektledare för STILs visionära projekt, som handlar om att stärka de individuella rättigheterna i den svenska välfärdsstaten.
Medborgargolv, kallar vi det för.
För ett och ett halvt år sen blev jag utslängd från den statliga assistansersättningen och blev istället hänvisad till kommunen.
Därmed förlorade jag också i praktiken mitt fullvärdiga medborgarskap.
Efter en nedskärning av kommunen har jag fått avsluta mitt arbete som skådespelare, och jag kan inte längre arbeta heltid, jag har inte längre någon fritid, aktiv sådan, jag kan inte engagera mig ideellt, och jag sitter dessutom i husarrest en dag i veckan.
Mitt liv som fullvärdig samhällsmedborgare har förvandlats till en utgiftspost i kommunens budget.
Det är inte värdigt Sverige 2015.
Jag kan inte heller planera mitt liv.
Beslut fattas, i mitt fall, minst en gång per år.
Det betyder att jag inte har någon aning om hur mitt liv ser ut om ett halvår.
Jag vet om jag kommer kunna arbeta som jag gör idag, jag vet om jag kommer kunna vara en bra förälder till mina två barn, jag vet inte om jag överhuvudtaget kommer kunna gå ut ur min lägenhet.
Mina individuella rättigheter ligger helt i det kommunala självstyrets våld.
Och det är ett våld som kommunen inte tvekar inför att utöva.
Att inte längre ha makt över sitt liv är ett öde jag delar med tusentals människor i Sverige, hundratusentals människor i Europa och miljontals människor runt om i världen.
Det absurda i Sveriges fall är att många, många fler hade makten över sina liv för tio år sedan.
I Sverige har människor börjat förlora sina mänskliga rättigheter de senaste åren.
Detta ska inte kunna ske i en modern välfärdsstat. Men det har skett här.
Det är en skam för Sverige.
Riksdagspolitikerna vet om vad som har skett.
De borde protestera. De borde ligga sömnlösa.
Och framförallt så borde de agera.
Men tvärtom hör vi bara halvkvädna visor.
De sover gott och de gör absolut ingenting.
Förutom att kanske prata om en möjlig utredning, någon gång i framtiden. När vet de inte.
Paradoxalt nog är jag ändå lyckligt lottad. För jag kan vara här idag.
Jag vill att vi tänker på alla som inte kan vara här idag.
Jag vill att vi tänker på alla som har fått nedskärningar av sin personliga assistans, så att de inte kan komma hit och vara med oss idag.
Jag vill att vi tänker på dem nu.
Jag vill att vi tänker på alla de som mot sin vilja tvingas in på en gruppbostad eller en annan institutionsliknande lösning och inte får komma hit idag.
Och jag vill att vi tänker på dem nu.
Jag vill att vi tänker på alla de som har fått behov av personlig assistans efter att de fyllt 65 år och som nu kanske sitter på ålderdomshem trots att de inte ens har hunnit fylla 70 år.
Jag vill att vi tänker på dem nu.
Jag vill att vi tänker på alla de som inte får assistans överhuvudtaget, runt om i världen, runt om i Europa. Sitter instängda på institutioner, inte kan ta sig ut.
Institutioner som byggs för miljoner i länder som har råd med personlig assistans.
Där personlig assistans skulle vara mycket, mycket billigare, som det alltid är.
Till exempel i Frankrike och flera andra länder.
Jag vill också tänka på alla de som inte får assistans överhuvudtaget i Sverige.
Trots att de har fått genomgå kränkande badrumsstudier, med klockade toalettbesök och kanske tvingats till att duscha inför en arbetsterapeut eller någon annan främmande människa.
Själv fick jag också duscha inför en främmande arbetsterapeut för något år sedan.
Detta hade kommunen begärt.
Nu påstår chefen för min stadsdelsnämnd i radio i förra veckan att det begärde kommunen inte alls.
Men det gjorde de visst. Och jag tvungen att förnedra mig för att få mina mänskliga rättigheter.
Idag är jag dock glad att jag inte bor i Skåne.
Om jag hade bott i Skåne, som jag gjorde en gång i tiden, så hade jag kanske fått åka in på en 27 timmar lång observation på sjukhus och fuskutredas.
Det fick Ahmed göra.
Ahmed och jag har samma diagnos.
Ahmed och jag anses båda av Försäkringskassan ha nästan lika mycket grundläggande behov.
18 och en halv timme per vecka.
Skillnaden mellan mig och Ahmed är att han bor i Skåne, och kanske, kanske att vi har olika namn.
I Skåne pågår det sk. ”Hässleholmsprojektet”, som vi fick läsa om i tidningarna för 2 dagar sedan.
Där personer som Försäkringskassan inte anser har tillräckliga underlag eller på annat sätt är ”svårbedömda” tvingas till en 27 timmar lång observation på sjukhus.
De får varken ha med sig egen assistent eller någon familjemedlem.
Detta mina vänner, är fullständigt horribelt.
Jag minns själv med fasa hur olika expertteam undersökte mig, som om jag var något slags djur, under min uppväxt, när jag var barn.
Detta har satt sår i mig som fortfarande sitter kvar.
Jag har under hela mitt vuxna liv använt mycket tid till att prata med habiliteringspersonal i hela Sverige.
För att få dem att förstå att man inte kan göra andra människor till vårdobjekt.
Nu görs detta på uppdrag av en myndighet i Sverige och dessutom med personal som spionerar, undersköterskor utan någon kunskap om oss, som kollar om vi, som det numera heter: "simulerar".
Detta är fullständigt oacceptabelt.
Ahmed simulerade inte. Hans CP-skada var redan innan han åkte på observation väldokumenterad.
Men han bodde i Skåne och hette Ahmed.
Och det räckte för att han skulle studeras, kontrolleras, förödmjukas och förnedras.
Detta, mina vänner, är ett symptom på en välfärdsstat som håller på att spåra ur.
En välfärdsstat som inte längre mår bra.
Det behöver inte vara så här. Genom ett enkelt tillägg i lagtexten skulle vi, som ett första steg, kunna återställa situationen till hur det såg ut för tio år sedan.
Då skulle de allra värsta och största övergreppen enkelt kunna undvikas.
Varje människa har rätt till ett självbestämt liv i frihet. Det är själva fundamentet i en modern demokrati.
Den tanken omfattas av alla partier som har en tro på människors lika värdighet som ett grundfundament, från vänster till höger.
Dock inte alla partier i riksdagen, skulle jag säga.
Vi kräver ingen lyx.
Vi kräver bara att bli sedda som jämlikar, och inte som patienter, kommunala budgetposter eller djur.
Vi kräver att bli behandlade som fullvärdiga medborgare.
Det är själva anständighetsgolvet i ett modernt samhälle.
Vi kan nå dit redan idag om bara den politiska viljan och ansvarstagandet finns.
Rösta för en förändring av 9:a.
Vi kräver att det framgår att den som har grundläggande behov har rätt till personlig assistans, oavsett dessa behovs karaktär eller omfattning.
Så varje människa får rätt till jämlikhet, trygghet och frihet, även i praktiken.
Det är dags att agera, och det är dags att göra det nu!
Det är idag ni skriver framtidens historia, svenska politiker i Sveriges riksdag!
