(STILs logotyp)
(Medborgargolv)
(2. Rätten att leva sitt liv)

(Sven Aivert talar.)
Jag är isolerad i min bostad.
Punkt slut.
Får inte jag som blind och rullstolsburen den hjälp jag behöver då blir jag sittande i ett hörn och inväntar döden. Punkt slut.
De vill alltså ta livet av mig.
Utan frugan, blev jag ju sittande i ett hörn och fick vänta på döden.
Vi sitter ju i ett fängelse.
Du är fängslad i din egen bostad.
Du har inte rätt att passera ytterdörren.
Det är husarrest.
Precis som du suttit på Tidaholm eller Kumla, eller vilket fängelse som helst.

(Åsa Puide talar.)
Den krassa konsekvens är att stora delar utav vardagarna så sitter jag i husarrest.
Jag kan inte lämna mitt eget hem.
Jag tycker inte att det är speciellt värdigt på något sätt.
Att gå från att vara en person som varit delaktig i samhället och kunnat arbeta och vara som vilken mamma som helst till att vara inlåst i sitt eget hem utan att ha möjlighet eller makt att kunna göra det som de flesta andra kan en vanlig vardag.
Det som varit värst med det nya beslutet det är att jag inte längre känner mig som en medborgare.
Ja, jag kan få hjälp att få i mig nåt slags mat.
Ja, jag har kläder på kroppen, men jag kommer inte ut utanför mitt hem.
Jag kan inte jobba. Jag kan inte vara aktiv och ha nån hobby.
Jag kan inte röra på mig och vara ute i naturen.
Allt det där man brukar säga att de flesta svenskar ska kunna göra eller om man bor i Sverige.
Jag blir mera sedd som ett litet barn.
Eller nånting...
Ja, nånting som man tycker lite synd om och ger lite omvårdnad.
Men jag är inte ett omvårdnadspaket.
Jag är en person som har mycket att ge till många om jag bara får möjligheten.
Assistansen har varit den möjligheten.

(Andreas Petterson talar.)
Vad kommunen bestämmer blir ju rätt.
Vad Försäkringskassan bestämmer sig för blir rätt.
Det innebär att myndigheternas beslut som automatiskt är rätt så får det ohygglig betydelse för den enskilda individens livsvillkor.
Det får ett enormt genomslag.

(Sari Nykvist talar.)
Man känner sig totalt maktlös i den situationen.
Visst, jag kan överklaga, men en överklagandeprocess tar ju många år.
Om man får nej i första instans och måste gå vidare, så tar det flera år.
Mitt liv pågår ju här och nu.

(Andreas Petterson talar.)
Personlig assistans.
Den viktigaste rättskällan vid bedömning av den rätten är Försäkringskassans beslutsstöd.
Eller det kommunala beslutsstödet, om det är under 20 timmar.
Men Försäkringskassans datoriserade beslutsstöd är den enskilt viktigaste rättskällan när det gäller assistansen i Sverige.
Det ser likadant ut med bilstödet, färdtjänsten, handikappersättningen...
You name it.
Kommunens handbok, eller Försäkringskassans beslutsstöd blir viktigare än lagen, förarbetena och det blir rättspraxis.
Det tar inte över rättspraxis.
Det blir rättspraxis.
Det är så man gör och Försäkringskassans beslut är ju rätt.
Och de konstitutionella problemen med dokumenten känner ni till.
Det här föregås inte av nån politisk debatt.
Vart vänder jag mig som medborgare med synpunkter på Försäkringskassan? 
Den vägen är stängd.
Det är bara nåt jag serveras.
Varsågod.

(Sven Aivert talar.)
Hur vi ska göra? (Måttar ett knytnävslag i luften)
Det är ungefär vad jag skulle vilja göra.

(Åsa Puide talar.)
Jag var i stort sett i chock.
Bokstavligen.
Jag mådde jättedåligt i en veckas tid.
Jag kände att mitt liv nu var slut.
Hur skulle det gå för min son?
Och hur skulle jag förklara det här för alla?
Hur skulle det bli?
Jag förstod redan då att kunna ha mera uppdrag, eller kunna jobba, eller...
Det var en annan tidsepok som jag kommer att minnas med glädje.
Men nu går jag tillbaka till det liv som erbjöds mig när jag slutade gymnasiet.
Det kändes lite grann så.
När jag gick ut gymnasiet då pratade man på allvar om när jag skulle flytta hemifrån om jag skulle flytta in på ett äldreboende för att jag skulle få det stöd och den hjälp jag behövde.
Det var där jag började se min framtid.
Blir det återigen ett gruppboende?
Och hur ska det gå för min son då?
Är det ditåt vi är på väg?
Man undrar ju om några år vad kommer sjukvårdskostnaderna att bli?
Jag ser bara på det här halvåret hur mycket sämre jag mår både fysiskt och mentalt.
Och vad kommer priset att bli?

(Andreas Petterson talar.)
Det här är ganska typiskt för socialvård i funktionshinderfrågor.
Hur domstolarna argumenterar utifrån budgeten.
Det har inte gått lika långt i Sverige som i Norge.
Och inte lika långt i Danmark som i Sverige, men det är en trend i Norden att argumenten kommer upp i domskälen.
Inte bara parterna.
Domarna själva skriver i sina domskäl att det rör sig om en fördelning av begränsade resurser.
Omsorgen om den gemensamma ekonomin, statens budget, kommunens kassa, blir ett rättsligt argument mot individens krav.
Så kan man ju se det.
Men det här är otänkbart i de flesta andra juridiska sammanhangen.
Det förekommer inte att Tingsrätten inför en påföljdsbestämning.
Nån har begått ett brott och bedöms för vad det nu är.
Man har misshandlat nån och döms för misshandel.
Då sitter ju inte Tingsrätten sen och: "Vi ville döma till fängelse men det blir lite dyrt för staten. Det blir böter istället."
Fullständigt otänkbart.
Och skulle nån börja med sånt, skulle juristkåren samlat reagera.
"Det här är ju individuella rättigheter! Det är ju staten som utövar makt mot den enskilde."
Jo tjena...

(Susanne Berg talar.)
Att vara medborgare är att vara jag.
Att representera sig själv i sitt eget liv.
Att ha självrepresentation i sitt eget liv.
Att bo på institution innebär att du är en del av "dem", som nån annan bestämmer livsvillkor, fritid, läggdags, måltider gemensamt för.
Om vi nu ska vara medborgare då kanske vi skulle få möjlighet att vara det och få rätt att vara det istället för nån sorts klientsamhälle där vissa av oss ska tas om hand om av andra som ska ses om på nåt sätt.
Ja. Välvilja. Byråkrater.

(Jonas Franksson talar.)
När tusentals personer blir fängslade i sina egna hem...
...igen. Då accepterar man det på nåt sätt bara för att människor rör sig på ett annat sätt.
Det är ju...
Det är verkligen ett tydligt exempel på att vissa människor är mer människor än andra.
I dag i Sverige är vissa medborgare mer medborgare än andra medborgare.
Vill vi ha det så, kan vi fortsätta så här men vill vi ha ändring på det, så måste vi ju göra nåt.
Jag tror att vi behöver ett golv för vad det är att vara medborgare som ska gälla alla människor i Sverige.
Alla har rätt att vara medborgare.