Den tredje filmen om Medborgargolvet handlar om hinder och möjligheter. Medverkande: Mahmoud Keshavarz, David Petrov, Aida Gardaglan och Ivar Heckscher.
(STILs logotyp)
(Medborgargolv)
(3. Takie down the walls)
(Mahmoud Keshavarz talar.)
Vi talade nyss om att vissa personer inte längre får assistans.
Det är, typ: "Okej.
Det finns vissa brister i den färd mot den ljusa framtiden som vi alla går tillsammans."
Men "vi alla tillsammans" betyder inte att alla är medräknade?
(David Petrov talar.)
När man bor ute är det kallt, man har frusit mycket, lederna värker.
Utan tjacket är det många som inte orkar möta en kall natt.
De orkar inte.
De behöver tjacket för att orka möta den.
De flesta Svenssons skulle nog fan i mig också vilja ha ett värkpiller för att klara den svenska kalla vinternatten ända från det att hösten kommer.
Det är också en grej. På sommaren blir folk mer kompisar med knarkare.
Då är det inte så farligt.
Det är varmt ute.
Men så fort den första kalla dagen kommer, när det är kallt.
"Å, vad kallt det är. Usch. Nu måste de vara ute."
Då slutar man att se de här människorna.
De bara försvinner.
Fan, vad äcklig stil.
De säger inte: "Å, stackars dig. Ni har det fördjävligt."
Man har en källare som står tom som man skulle kunna ha nån i men man vågar inte, man vill inte, det är så jobbigt.
Det är okej.
Det kan alla pundare förstå.
Pundare stjäl ju.
Men för att man inte klarar av att säga "Jag pallar inte med", väljer man att inte ens se de här människorna.
Det är en överreaktion som gör ont.
(Mahmoud Keshavarz talar.)
Design handlar om att göra saker mer bekväma lättare, smidigare.
Förenkla flödet.
Och vi vet att alla dessa saker alltid innebär att vissa hamnar i kläm.
När man tittar på designartefakter, så splittrar dessa samhället i många olika klasser.
De genusbestämmer samhället.
De etnifierar samhället.
De klassificerar samhället.
Jag påstår att design är en politisk handling för den definierar vem man är, har råd med och inte har råd med.
Den skapar en klyfta och splittrar samhället.
(David Petrov talar.)
Jag samlade ju metall där under säkert fem–sex år när jag bodde där.
Jag bodde nästan i tio år i Stockholm på gatan men under fem–sex år, så samlade jag metall vardagligen.
Jag och min tjej jobbade då kanske tolv timmar per natt, två personer, och fick ihop 1000–1200 kronor.
Och det kunde vi leva på.
300 kronor gick till bensinen.
Resten gick till mat och så här.
Plötsligt över en natt, så började alla byggarbetare samla koppar, som fan.
Alla pengarna som förut hade varit pundarnas ekonomi som gjorde att de kunde leva utan att vara så jättekriminella...
Det fanns de som gick in på byggen och snodde koppar.
De här värstingarna.
Men det fanns en stor kultur.
Massor som levde på att plocka i containrar.
Plockade sånt som byggarbetarna lade åt sidan.
De bjöd på det.
Det blev en schyst stämning.
Och det försvann över en natt. Pang!
Man skulle sätta en kvot på tillfälligarbeten.
En viss mängd arbete måste finnas som påhuggsjobb.
Man kommer dit, jobbar över dagen och får betalt innan man går hem.
Om två procent av jobben var så, skulle vi bli av med nästan all kriminalitet.
Folk skulle välja att gå och göra dagsverke i stället.
Men när du måste vara ren...
Allt måste vara i skick och du måste vänta i en månad på innestående lön för ett svartjobb i dag.
En månad innestående på ett svartjobb i Stockholm idag.
Det är väl klart att det blir kriminalitet.
Förut när man kunde gå ner och få ett diskjobb över dagen, då fanns ingen...
Vad är samhällskostnaden på att se till att det finns påhuggsjobb för pundare eller löst folk?
Det blir ju direkt mindre kriminalitet.
Vill man ha kriminaliteten för att skapa basen för en polisstat?
För en massa poliser, tjänstemän, socialarbetare.
Problematiken är igen det här uttankandet av de här 3 500 euron,eller 35 000 kronorna i månaden.
Det är igen samma, man skapar problemen för att få ha de där, för att få lösa dem utan att lösa dem.
(Mahmoud Keshavarz talar.)
Idéer som skapar denna praxis av att göra människor illegala, kriminalisera människor, kvarhålla dem, deportera dem, sätta dem på flygplan, mot deras vilja skicka dem tillbaka, behandla folk som paket, som vi skickar mobiltelefoner till varandra.
(Aida Gardaglan talar.)
Ja, man kan inte leva i en stat, där människor går och tappar tänder och sover på gatan och blir misshandlade och deporterade av polisen.
(David Petrov talar.)
Vi måste göra nåt för att förhindra det.
Så det är väl en grej.
Och sen förstås, om man införde medborgarlön och sånt, visst, det skulle säkert lösa problemen helt.
Om man inte är stressdriven på att få nånting så har man ju mycket större möjligheter att göra kreativa lösningar.
(Ivar Heckscher talar.)
I början på "Jag och Du", en av hans grundläggande böcker säger Martin Buber att när människan talar i tredje person så är det en stor skillnad på när man talar i första och andra.
När man säger "jag" eller "du" eller "vi" eller "ni", säger Buber så är man alltid helt och hållet i sig själv och ansvarig för vad man säger.
Men när man talar och tänker i tredje person och säger "han, hon, de" då är man aldrig helt och hållet i sig själv.
Och aldrig helt och hållet ansvarig.
Man objektifierar den andre eller de andra.
Det är det som det här handlar om.
(Aida Gardaglan talar.)
Vi får sluta objektifiera varandra.
Vi ska inte tala om grupper, utan om oss.
Vi kan inte finna oss i det här att vissa inte ska ha rättigheter, bara användas som maskiner billig arbetskraft som man lever på.
Alltså, rättigheten att kunna ha ett vanligt liv ekonomi, hyra en lägenhet, kunna få en bra lön utbilda sig, gå till läkare...
Vara med och göra kultur och ta del av kultur.
Läsa böcker - ja, allting som man ska ha som människa.
(David Petrov talar.)
Ett bra golv innebär att murarna rivs.
Ja, riv murarna, för det rådande argumentet är att golvet finns.
Alla är jämlikar.
Ja, vi förstår det.
Men i praktiken finns det murar.
Det är inte platt.
Vi tror att det är det, men det är det inte.
Men det är även så här.
Och så finns det murar.
Golvet är både skakigt och är inte...
Och så finns det murar.
Jag menar....
Det är därför som det där monumentet i Berlin för att hedra minnet av...
...judarna i Berlin ser ut så där.
Det är ett glatt golv.
Alla judar där var ju tyska medborgare, men berövades medborgarskapet.
Marken under deras fötter var inte stabil.
Därför ser det ut så.
Det är muren, men även att golvet inte är stabilt.
Folk kan förlora sina rättigheter när som helst.
(Ivar Heckscher talar.)
Man måste få fokus på varför det behövs ett golv.
Och då är det underliga det att vi...
Vi tycker att vi unnar varandra allt möjligt.
Men när det kommer till det sista möjligheten att leva då unnar vi inte varandra det, utan då ska alla fan göra rätt för sig själv.
Det är ett djävla snusk att man ska göra rätt för sig.
Det är en sån ful tanke.
En sån omänsklig och ogenerös tanke.
Man kan förstå att lejon och hyenor måste kämpa för sitt uppehälle men att vi ska behöva kämpa för vårt uppehälle, istället för varandras det är bara hemskt.
Och där måste det börja.