(STILs logotyp)
(Medborgargolv)
(4. Trygghet)

(Jorike Tingelskog sjunger.)
Här samlas de psykiskt fördärvade 
De som nyligen tappat sin svans 
De som aldrig ett öre nånsin ärvde 
Och nu tänker de ta revansch
Och det mesta kan hända bli värre 
Men sen måste det faktiskt bli bra
Och jag lovar er, min bäste herre 
Att vi vet vad vi tänker ta 

(Jorike Tingelskog talar.)
Jag får diabetes under den här perioden när jag spelar.
Och det gör att jag får insulinkänningar på scenen utan att veta hur jag ska hantera det.
Och hamnar i panikångest med det.
Jag river upp stora sår i mig själv.
Det jag älskar mest av allt blir plötsligt den största faran jag kan utsätta mig för.
Att stå på en scen och tappa texter, allting.
Det finns ett talesätt att, typ man måste vara frisk för att vara sjuk.
Man måste verkligen uppbåda en djävla massa kraft på nåt sätt, för att leverera den här bilden av i vilken situation man är i.
Och det har känts förnedrande många gånger.
Då kan golvet hjälpa till att undvika den kraschen, faktiskt som det innebär att gå i frontalkrock med hela samhället.

(Ivar Heckscher talar.)
Vi har ju en massa smågolv.
Du nämnde förut riksdagsmännens och generaldirektörernas golv.
Och vi har ett sjukförsäkringssystem.
Och ett åldertrygghetssystem och ett barntrygghetssystem och ett studiestödssystem.
Vi har en djävla massa olika system som delvis inte är kompatibla med varandra.
Jag har arbetat med folkbildning och arbetslösa och där är det så att är du arbetslös och går in på en folkhögskola får du inte a kassa sen på tre år.
Så även om folkhögskolan inte kan hjälpa dig, så är du rökt.
Och det gör ju också att den arbetslöse hellre stannar som arbetslös som ju också är ett trygghetssystem.
Vi har alla dessa olika trygghetssystem med sina makthavare som bestämmer om du hör till systemet eller inte.
Och du hör nog inte till systemet.
Du är inte cancersjuk.
Du är arbetslös.
Du bör arbeta även om du ska dö nästa månad.
De här äckligheterna som har förekommit.
Det är förfärligt.
Därför att det finns nån som måste ha ett omdöme om dig eller om nån annan.
Det räcker inte att du har ett omdöme om dig.

(Adryan Lindén talar.)
Varför har vi sjukskrivningar? Jo, därför att folk är slutkörda.
Varför mår min morsa som har KOL så dåligt? Därför att de kör slut på henne.
Det finns i dag så mycket behov av människor men som inte de får tag i, p.g.a.
att man är låst i såna här bidragsfällor som det här är.
Man är tvungen för att få bidrag att göra si, och så, och si, och så.
Sen blir det en stor byråkrati, istället för att man bara får vara fri med en baslön, en basinkomst som gör att alla människor kan vara medborgare i stället och vara produktiva på sitt eget sätt.

(Susanne Berg talar.)
Bortsett från allt det känslomässiga, tittar man rent råekonomiskt, tittar man rent rå vad som lönar sig och inte lönar sig så finns det inga argument att inte införa nån form av basinkomst och kapa administrationen.
Men det är ju väldigt svårt att erkänna det utifrån ett känslomässigt sätt.
För svaret blir då: "Varför ska jag jobba då? I så fall ska jag också..." Fine.
Ta ledigt, då.
Det känslomässiga: "Ska jag jobba, för att andra ska vara lediga?" Men var ledig, då.
"Då skulle jag kunna göra jättemycket grejer." Jättebra.
Du kanske gör saker som är mycket bättre än det du gör nu.

(Jorike Tingelskog talar.)
Att ha en grundplåt som tryggar boendet och omkostnaderna skulle skapa tryggare människor, tror jag.
Och kanske sakta ner lite på den otroliga takt vi har.
Så många mår dåligt i detta system.
"Jaha. Då försvinner de pengarna dit till honom, eller...? Han har ju inget med de pengarna att göra. Han har ju inte gjort ett skit." 
Ja, då blir jag...
Det känns ju åt helvete.
Att behöva definiera sig som en parasit inför andra.
Det är ju inte riktigt sanningen, som jag märkt det själv.
Jag har ju jobbat på andra sätt, men inte haft ett lönearbete.
Jag har sett att jag efter ett tag faktiskt har hittat saker som jag har kunnat bidra med i olika sammanhang.

(Adryan Lindén talar.)
Det är där jag känner att bidrag är hemskt.
Det är nedvärderande, kallt.
Och man får det i posten.
Det är så det är.
Man får i posten en stämpel som säger: "Det här är du. Det här är vad du kan göra. Det här är så långt du kan gå." 
Och that's it.
Man är helt låst i det här bidragssystemet som det är i dag där det heter olika namn.
Där det heter, vad heter det...
"Förtidspension", "Sjukpenning", eller vad som helst.
Varför kan inte alla bara få en viss summa som är generell?

(Jona Elfdahl talar.)
Du är i Fas 3 nu. Vad är det för nåt?
(Okänd person med ljus röst talar.)
Man befinner sig i slutet av vad Arbetsförmedlingen kan göra med en.
I praktiken är det, man har ett ställe man går till heltid där cheferna får betalt utav Arbets förmedlingen för att man kommer dit.
Samtidigt ska man vara redo för andra jobb och hoppa in.
Och det har jag gjort.
Och samtidigt ska man söka jobb.
Det är ett heltidsarbete att söka jobb, att få ett riktigt arbete.
Och det får man inte, för alla har ju folk som...
När de kan få en Fas 3:are, eller...
...får betalt för att få nån som jobbar, får man inga fasta jobb.
Ska jag vara helt "frank", Jona, just nu förutom att jag har lite maginfluensa...
För det första, känner jag att jag blir äldre, tröttare.
Jag kan inte söka de jobb som jag haft hela tiden förut för jag känner att min kropp håller på att lägga av.
Jag får mer arbetsskador.
Jag har stressrelaterade...
Jag har inte varit ledig på ett år.
Det finns ju ingen semester i det här.
Alltså...
Och jag är orolig över mig själv, det kan jag säga.
(Jona Elfdahl talar.)
Men det som slår en vad skulle hända om du blev riktigt sjuk? 
(Okänd person med ljus röst talar.)
Det vill jag inte ens tänka på.

(Susanne Berg talar.)
Om man kanske avvecklade den byråkrati som i dag ägnar sig åt att jaga långtidssjukskrivna så kanske de fick ro och lugn, så att de orkade skaffa sig jobb.
I dag jagar Försäkringskassan folk som har varit långtidssjukskrivna.
Och sen rasar de ihop igen, därför att man inte orkar med stressen.
Det kanske vore mer produktivt.

(Jona Elfdahl talar.)
Hur ska vi bygga ett golv, då?
(Ivar Heckscher talar.)
Vi ska t.ex. befria alla dem som har makten över varandra från det så att var och en får ha makten över sig själv.
Det är regelverket och inte den som bedömer vårt förhållande till det.
Då måste regelverket vara så enkelt, så att människor mellan sexton och döden har rätt till att av den allmänna beskattningen ha tillgång till t.ex. 10 000 kr i månaden.
Då behövs inget studiestödssystem, sjukförsäkringssystem inget arbetslöshetssystem.
De kan skrotas.
De behövs inte.

(Susanne Berg talar.)
Och en väldig massa makt över varandra försvinner därmed.
Det är en massa folk som bara administrerar grejer som man skulle kunna generalisera stöden till.
Göra mera universella stöd och slippa all den här bedömningen och andra såna saker.
I dag känns det allt mer som att byråkratin är...
För varje år blir det allt mer likt ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt som ska upprätthålla nån idé om en full sysselsättning.